Maria Montessori (1870 - 1952) var Italiens första kvinnliga läkare. I sitt arbete kom hon tidigt i kontakt med utvecklingsstörda barn och hon blev snart övertygad om att barnens problem var av pedagogisk snarare än medicinsk art. Deras tillstånd kunde förbättras med intellektuell stimulans. 

Hon kom så småningom att utveckla pedagogiska metoder som kunde tillämpas även för friska barn. Pedagogiken bygger på noggranna observationer av barns utveckling. Arbetsmetoderna växte fram som ett svar på barnens egna behov och intressen. Pedagogiken grundar sig också på en filosofi om alltings samband på jorden och alla individers betydelse.

Maria Montessori märkte att barnens intressen varierar med ålder och mognad, dessutom observerade hon, att intresseförändringar följer ett givet mönster, som är detsamma hos alla barn. Från de allra tidigaste intressena av att äta själv, lära sig gå, prata osv. till intresset för läsning, matematik, rymden osv. Hon fann, att barn under sina olika mognadsstadier är speciellt mottagliga av olika slags kunskap. Hon insåg det värdefulla i att ta till vara intresseperioderna, som hon kallade "känsliga" eller "sensitiva" perioder.

Hon upptäckte:

  •      att inlärning, som anpassas efter barns utvecklingsstadium går lättare.
  •      att barn, som vill lära något nytt, upprepar övningen om och om igen.
  •      att barn har förmåga att koncentrera sig på en intressant uppgift.
  •      att man bäst tar till vara barns spontana lust för arbete genom att låta dess eget intresse vara motiv nog  för att söka kunskap.

Hon skapade förutsättningar för barn att utvecklas till harmoniska och självständiga vuxna.

Montessorimaterialet: För att kunna möta barns behov av aktivitet och motorik utvecklade Maria Montessori arbetsmaterial för olika mognadsstadier och intresseriktningar. Finns material både för praktiska, intellektuella och sinnestränande övningar. Alltifrån skokräm och putstrasor till sinnrikt material, som tränar logiskt, matematiskt tänkande. Material, som övar upp skrivförmåga, språkkänsla och grammatik. Men också saker, som låter barnen träna syn, hörsel, lukt, smak och känsel.

Lärarens uppgift: Är inte i första hand att förmedla kunskap, snarare att observera barnen och vara uppmärksam på varje barns behov. Att ge den stimulans, som svarar mot varje barns mognad och intresse. Läraren berättar, beskriver, stimulerar till diskussion och nya frågeställningar. Visar var kunskap finns att hämta och visar hur materialet skall användas för att ge meningsfull träning. Sedan gäller det för barnet att arbeta självständigt med sin uppgift. All onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling.